Koldioxidinfångning har stor potential – men kräver stora investeringar

Preem, tillsammans med en rad andra aktörer i Göteborgsområdet har i en förstudie undersökt vad en infrastruktur för transport av infångad koldioxid skulle kosta och se ut. “Det här är ett komplement för att snabbare kunna nå klimatneutralitet” säger projektledare Karin Lundqvist på Preem.

Att gå från oljebolag till klimatneutralt energibolag är en omställning som inte kan beskrivas som annat än krävande, men något som är Preems målsättning. Till 2040 ska bolaget vara klimatneutralt i den egna verksamheten, till 2045 i hela värdekedjan.

– En övergång till fossilfria bränslen är såklart den viktigaste komponenten, men det här skulle kunna vara ett komplement, säger Karin Lundqvist.

Projektet Cinfracap (Carbon Infrastructure Capture), ett samverkansprojekt mellan NordionEnergi, Göteborg Energi, Renova, Göteborgs Hamn, Preem och St1, har i en förstudie, framtagen med hjälp av Cowi, undersökt hur en gemensam infrastruktur för transport från utsläppskällorna i Göteborgsregionen till en utlastningspunkt i Göteborgs hamn skulle kunna byggas upp och vad den skulle kosta.

Karin Lundqvist. Foto Privat.

– Det handlar om drygt en miljard kronor för första fasen av en storskalig infrastruktur, som fullt utbyggd enligt planerna skulle det krävas åtminstone 2–3 miljarder. Därtill tillkommer i storleksordningen lika mycket för företagen själva för koldioxidinfångningen, säger Karin Lundqvist.

Parterna avser ”om rätt affärsmässiga förutsättningar etablerats” att påbörja infångning av koldioxid år 2025, med en successiv ökning under de kommande

15 åren och förväntas nå en nivå på 1 856 000 ton CO₂ per år till år 2040, vilket motsvarar 75 procent av utsläppen från inrikes transporter i Västra Götalandsregionen.

– Tekniken finns och är beprövad. Att fånga in och lagra koldioxid är något som gjorts sedan 90-talet. Det är att göra det storskaligt och från olika industrier som är nytt, förklarar Karin Lundqvist.

Punktkällor som renas

Det är utsläppen från Preems och St1s raffinaderier och utsläppen från Göteborg Energis värmeverk i Rya, och Renovas avfallsförbränning, som är de källor projektet beaktat i förstudien.

– Ett vanligt sätt är att man tvättar rökgaserna redan innan skorstenen med en aminlösning, som binder koldioxiden. Den vätskan värms sedan upp och då kan man frigöra koldioxiden.

Den gasformiga koldioxiden behöver sedan förvätskas – antingen direkt på plats, eller i en för parterna gemensam förvätskningsanläggning. Enligt projektets beräkningar blir det något billigare att förvätska i en gemensam anläggning – t ex i Energihamnen.

– Från Ryaverket och raffinaderier skulle man kunna dra ledningar för gasen till mellanlagret i Energihamnen i Göteborgs hamn, men inte från Renovas anläggning – då skulle man behöva gräva genom hela centrala Göteborg.

För Renovas räkning skulle därför tankbil, eller möjligtvis tåg, vara den rimliga lösningen.

Den förvätskade koldioxiden mellanlagras därefter i tankar i Göteborgs hamn, för att sedan pumpas på ett tankfartyg, för transport till sludestinationen.

– Idag byggs det ett slutlager för koldioxid i Norge, men antagligen kommer det finnas flera alternativ.

Enligt projektets beräkningar kommer till en början ett fartyg med en last på 7500 ton koldioxid behöva avgå en gång i veckan från Göteborgs hamn.

Tekniken finns

Att fånga in koldioxid är inget problem idag, inte heller att transportera den, eller att pumpa ner den i berggrunden för slutförvaring.

– Men oavsett hur man gör så kostar det. Enligt våra uträkningar blir priset för att sänka utsläppen på det här sättet 2–3 gånger högre än det pris man idag betalar för att släppa ut koldioxid. Priset på utsläppsrätter ligger idag på 45 euro per ton – mot över 100 euro för en CCS-kedja, säger Karin Lundqvist.

I mina öron låter det som priset för att släppa ut koldioxid idag är för lågt?

– Det stämmer att det är för lågt för att som enskilt incitament motivera CCS, säger Karin Lundqvist.

– Detta är en unik lösning som Göteborg och Sverige kan bli först i världen med. Men det är ett mycket kostsamt projekt att genomföra och här krävs stöd från stat och myndigheter samt ekonomiska incitament för att säkra investeringsviljan.

Slutrapporten har skickats till Energimyndigheten, som genom sin klimatsatsning Industriklivet finansierat halva kostnaden av projektet, och finns därmed tillgänglig för alla som vill ta del av den. Parterna kommer nu att fortsätta diskussionerna kring samarbetet för att se på möjligheterna till en realisering. Detta omfattar då, utöver teknik, bland annat kommersiella förutsättningar liksom nödvändiga regelverk som omgärdar CCS/Bio-CCS.

– Vi kommer fortsätta diskussionen med övriga parter för att besluta om hur vi går vidare. Det är praktiskt möjligt och det finns en vilja, men det behövs även konkreta affärsplaner och affärsmodeller. Tanken är att fler företag ska kunna gå in och en fråga är hur man sätter tariffer etc. för att använda sig av systemet.

Av Klara Eriksson

Fakta Cinfracap

Cinfracap, Carbon Infrastructure Capture, ses idag som en viktig del i omställningen av det globala energisystemet och det pågår flera utvecklingsprojekt inom området. I Cinfracap vill parterna ta fram en optimal logistik- och infrastrukturlösning för CCS (Carbon Capture and Storage)  i en större, industriell skala. Samtidigt vill man se till att kopplingen till andra CCS-projekt säkerställs. Cinfracap kompletterar flera pågående forsknings- och demonstrationsprojekt, som till exempel projekt inom satsningen Klimatledande processindustri, Preem CCS och ZEROC, samt även Northernlights, som är ett pågående fullskaleprojekt för lagring av koldioxid utanför norska västkusten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *